41 veckor efter operationen
Tiden går. Som ni kanske märkt är det inte direkt någon uppdatering på denna blogg och det kommer heller inte bli så mycket av det. Det sker inte så stora förändringar nu när det gäller brösten. Jag kommer fortsätta att lägga in lite bilder då och då. Nästa bild, om det inte händer något speciellt, blir nog när det gått ett år.
Jag har börjat få tillbaka lite mer av känseln och det är härligt :) Fortfarande som en bortdomnad känsla från bröstvårtan och nedåt, men det gör inget. För jag är så OTROLIGT nöjd! Jag tycker att jag har världens snyggaste bröst! Ärren har tonat ut väldigt bra. Men dom stör mig inte det minsta.
Jag är så jäkla glad att jag gjorde detta. I sommar har jag haft sjukt snygga bikinisar, sjukt snygga klänningar och det bästa är att allt det har suttit sjukt bra! Jag började nästan gråta när jag satte på mig en bikini, som var snygg och satt helt perfekt. Ni är några som kommenterar och det blir jag glad över. Det betyder att bloggen har hjälpt några, och det var syftet med denna blogg. Och jag hoppas den kommer hjälpa fler!
Näe, men dags för lite bilder då kanske :)
Svar på kommentar
Till Linda: Åh vad kul! Jag håller mina tummar för att du får en operation :) Jag vägde 77 kilo vid läkarbesöket och behövde gå ner 3 kilo så jag skulle landa på max 74 kilo (jag är 173 cm lång). Jag vägde 73 när operationen genomfördes. Du behöver inte vara orolig att du ska väga för mycket! Jag kan inte veta hur din läkare gör men bara man går ner de kilon som man behöver innan operationen så är det lugnt. Det plastikkirurgen sa till mig var att han absolut skulle operera mig om jag gick ner tre kilo. Så jag gick hem och fick besked om att jag skulle ringa till sjukhuset när jag gått 3 kilo och mer än så var det inte. Man sumpar inte sin chans för att man väger för mycket vid besökstillfället.
Till Yasmin: Förstår att du är nervös! Men det kommer säkert gå jättebra :) Skriv gärna hur det gick för dig.
Och jag ska försöka uppdatera varje söndag, då jag byter tejp så man kan se hur ärren och brösten läker. Har bara haft lite för mycket för mig på sista tiden :)
68 dagar efter operationen
Det har hänt en hel del med ärren. De har blivit smalare och är mest ett rött sträck. Under bröstet är ärren ganska stora, nästan lite tjocka. Jag har också kommit fram till att jag helt saknar känsel i bröstvårtorna och nedre halvan av brösten. Men jag är inte orolig, det kan ta upp till et år innan man får tillbaka någon känsel. Och får jag inte tillbaka den så är detta ändå det bästa jag någonsin gjort!
Brösten har även "hängt till sig" lite. Dom ser naturliga ut och är inte längre som stenhårda bomber :) En annan lite konstig sak gällande bröstvårtorna är att när det är riktigt varmt blir dom stenhårna, och när det är kallt blir dom mjuka. Helt tvärt om mot för vad det ska vara.
Jag tejpar fortfarande ärren och kommer göra det till maj månad. Har haft några dagar då jag luftat ärren lite då jag blev lite röd och det började klia lite av tejpen.
Ursäkta dålig uppdatering, men jag har haft otroligt mycket för mig den sista tiden. Här får ni lite bilder.
26 dagar efter operationen
Nu har det gått 26 dagar och smärtan börjar äntligen ge med sig. Jag har fortfarande ont efter att jag jobbat en dag men det är betydligt bättre. Varje söndag byter jag tejp och idag kunde jag se att lite stygntrådar är på väg ut ur kroppen. Här kommer lite bilder på hur läkningen går.
19 dagar efter operationen
Nu har det gått 19 dagar sedan operationen. 13 dagar efter operationen var jag på återbesök, sköterskan kollade till såren och tog bort knutarna på kanterna av stygnen. Hon visade mig också hur jag skulle sköta tejpningen av ärren.
I tisdags började jag jobba. Det gick bra de första timmarna sedan började jag få otroligt ont. Som att det brann i brösten och 1000 myror kröp runt. Brösten var också jättevarma. Dagen efter började jag blöda från det vänstra bröstet, vilket inte är så bra. Jag hade ansträngt mig för mycket och inte riktigt följt det att man inte ska lyfta någon ting. Dagen efter fick jag vara hemma för att vila och det började kännas bättre. Men man känner att det gör otroligt ont när man "hållt igång" en hel dag.
Ärren ser dock väligt öckliga ut än. Men dom läker fint enligt sköterskan och dom kommer förmodligen inte vara mer än synbara när läkningen är klar. Bilder finns nedanför, så är du känslig ska du INTE kolla.
Jag har provat och köpt min första BH och kan äntligen sova på sida igen! :) Jag är så galet nöjd!
VÄGEN TILL EN BRÖSTFÖRMINSKNING
Jag är otroligt nöjd med min bröstförminskning! Så gjorde jag:
- Ringde vårdcentralen, förklarade mitt problem och fick en tid.
- Träffade en läkare på vårdcentralen som gjorde en första bedömning.
- Fick en remiss till plastikkururgin och fick träffa en läkare för en andra och sista bedömning.
Egentligen är det bara dessa steg man går igenom om man vill få bröstförminskningen betald av landstinget.
Jag tror de bedömmer från person till person men det är viktigt att man har BMI 19-25.
Detta kan säkert variera mycket från landsting till landsting men när jag gjorde detta i Stockholm kändes det som att har man problem och har ett BMI som är 19-25 så ska det inte vara några problem att få den betald.
5 DAGAR EFTER OPERATIONEN
Några dagar efter operationen gick allt bra. Jag hade ont men åter igen en hanterbar smärta. Jag satte nya plåster där slangarna gick in. Ankarsnittet är tejpat. Det går bra att duscha med tejpen och torka den med hårtork efter så den blir torr fort och sitter kvar. Ärren ska tejpas i ca 6 månader om man vill få dom så fina som möjligt.
Efter 3-4 dagar började brösten bli lite gula och blåa. Smärtan känns ungefär som extrem träningsvärk blandat med skoskav. Det kliar också i brösten som att det skulle vara massa myror under huden. Men såren känns inte speciellt mycket, vilket är skönt. Antar att det är dom som kommer börja klia som bara den om några dagar.
ANKARSNITT
För att göra en bröstförminskning görs ett ankarsnitt. Läkaren skär under bröstet, upp till vårtgården och runt hela vårtgården. Vårtgården och bröstvårtan avlägsnas och flyttas helt. Jag tycker att det är lite läskigt att de flyttar hela vårtgården. Man kan tappa känseln helt i bröstvårtorna och det kan hända att man inte kan amma efter en operation.
Nu har det gått 5 dagar efter operationen och jag har ingen känsel i någon av bröstvårtorna. Eller på höger bröstvårta kan jag känna lite gran. Ungefär som att man är bortdomnad. Men det kan tydligen variera jättemycket på hur man tappar kännsel eller inte, och även hur lång tid det tar att få tillbaka känseln.
OPERATIONSDAGEN
3 veckor gick fort. Några dagar innan operationsdagen började jag tvivla och fundera på om jag verkligen ville förminska brösten. Jag tror det är en ganska normal reaktion när det börjar närma sig och bli verklighet.
Dagen innan och på morgonen på operationsdagen tvättade jag mig med Descutan, det är kutan lösning som gör att man blir riktigt ren innan operation. Den finns att köpa på apoteket.
Jag hade tid kl 09.00 den 15 november. Jag hade med mig en vän som skulle hålla mig sällskap under dagen. Men när vi kom till sjukhuset fick vi informationen om att man inte fick ha med sig någon och att man inte fick ta emot några besök alls. Det kändes lite jobbigt, för då vart jag helt plötsligt ensam och kände mig lite utelämnad. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och sedan visade en trevlig sköterska mig till mitt rum. Det var ett typiskt sjukhusrum med tre sängar, med skynken emellan. På min säng låg en vit rock som man knyter i ryggen, knästrumpor, skoskydd och en fin "sjukhusmössa" som man stoppar in håret i. Jag tog på mig kläderna och satte mig på sängen och väntade.
Efter en stund kom en sköterska och gav mig tabletter mot illamående och värk. Sedan kom en narkossköterska och berättade lite om narkosen. Sedan var det dags att träffa läkaren. Han ritade på brösten, vart de skulle skära och vi pratade lite om vilken storlek som skulle bli bra, det gjorde vi också på första besöket hos honom och kom fram till att en c-kupa skulle passa min kropp bra. Sen var det dags för operationen.
Jag kom till sjukhuset strax före 09.00 och jag fick lägga mig på operationsbordet vid 09.40. En sköterska visade in mig i operationssalen, där det fanns två sköterskor. Jag fick klä av mig och hoppa upp på bordet. Jag fick en filt och en sköterska satte in en kanyl i min hand. Hon satte även EKG. Sedan sprutade de in sömnmedel via handen och jag fick andas i en mask och 10 sekunder senare sov jag som en prinsessa.
Operationen tog ca 1 timme och när jag vaknade var jag helt förvirrad. Men jag hade inte ont, det spände bara lite. Jag kollade ner under täcket och såg att det var ett väldigt litet paket som putade ut. Jag var inte så intresserad av att se dom utan det räckte att se att de var små så var det bra. Jag visste ju också att de kan se väldigt knöliga och snea ut den första tiden så det var kanske därför jag inte var så ivrig att se dom, då de i alla fall inte kommer att se ut så i slutändan.
I varje bröst satt en dräneringsslang. Det tyckte jag var otroligt läskigt och äckligt. Det var blod i slangarna som rann ner i en påse. Slangarna skulle sitta kvar till nästa dag så när man gick på toa fick man bära med sig dom, men vara försiktig för om man råkade rycka lite i dom gjorde det väldigt ont.
Efter en liten stund fick man kaffe och macka och jag började piggna på lite. Jag började också få lite ont men sköterskorna var noga att kolla om man hade ont så fick man smärtlindring direkt. Dagen flöt på och jag pratade mycket med tjejen i sängen bredvid. Hon var i min ålder och hade gjort samma operation. Vi kollade lite på tv och smärtan var hanterbar.
Mot kvällen började jag få ont och det tog lång tid innan tabletterna gjorde sin verkan. Jag sov över en natt på sjukhuset och det gick bra. Jag sov ganska dåligt då man måste ligga på rygg och jag var rädd att jag skulle dra i slangarna. Men det gick bra.
Morgonen efter väckte sköterskan mig kl 06.00. Då fick jag lite information om hur allt skulle skötas och vad jag fick göra och inte. Hon tog även bort slangarna, och det gjorde ganska ont men var mest en otroligt obehaglig känsla. Hon tog även bort kompressen från brösten och jag fick se dom för först gången. Jag tyckte att dom var jättefina! Men så klart kändes det som att det inte fanns några bröst kvar, men det gör det :) Sköterskan hjälpte mig på med en slags tunn sportbh som man ska ha på sig dygnet runt i början. Sedan ska man bara sova i den och ha en bra ordentlig sportbh på dagtid.
Dagen efter operationen hade jag ondare, men fortfarande ingen smärta man inte står ut med. Jag fick citodon utskrivet som jag ska ta var 6:e timme, en citodon och en alvedon. Jag blev hämtad på sjukhusen kl 09.00 och åkte sedan hem och vilade. Det var lite kämpigt att klara sig själv på man inte kan lyfta någon ting. Jag värmde en fryspizza i micron men insåg ganska snart att jag inte kunde skära den i bitar då bara en sådan liten grej blev för stor belastning. Men med en sax kunde jag klippa pizzan i bra bitar :) Det första dygnet insåg man hur mycket man använder bröstmusklerna.
Dagen innan och på morgonen på operationsdagen tvättade jag mig med Descutan, det är kutan lösning som gör att man blir riktigt ren innan operation. Den finns att köpa på apoteket.
Jag hade tid kl 09.00 den 15 november. Jag hade med mig en vän som skulle hålla mig sällskap under dagen. Men när vi kom till sjukhuset fick vi informationen om att man inte fick ha med sig någon och att man inte fick ta emot några besök alls. Det kändes lite jobbigt, för då vart jag helt plötsligt ensam och kände mig lite utelämnad. Jag fick fylla i en hälsodeklaration och sedan visade en trevlig sköterska mig till mitt rum. Det var ett typiskt sjukhusrum med tre sängar, med skynken emellan. På min säng låg en vit rock som man knyter i ryggen, knästrumpor, skoskydd och en fin "sjukhusmössa" som man stoppar in håret i. Jag tog på mig kläderna och satte mig på sängen och väntade.
Efter en stund kom en sköterska och gav mig tabletter mot illamående och värk. Sedan kom en narkossköterska och berättade lite om narkosen. Sedan var det dags att träffa läkaren. Han ritade på brösten, vart de skulle skära och vi pratade lite om vilken storlek som skulle bli bra, det gjorde vi också på första besöket hos honom och kom fram till att en c-kupa skulle passa min kropp bra. Sen var det dags för operationen.
Jag kom till sjukhuset strax före 09.00 och jag fick lägga mig på operationsbordet vid 09.40. En sköterska visade in mig i operationssalen, där det fanns två sköterskor. Jag fick klä av mig och hoppa upp på bordet. Jag fick en filt och en sköterska satte in en kanyl i min hand. Hon satte även EKG. Sedan sprutade de in sömnmedel via handen och jag fick andas i en mask och 10 sekunder senare sov jag som en prinsessa.
Operationen tog ca 1 timme och när jag vaknade var jag helt förvirrad. Men jag hade inte ont, det spände bara lite. Jag kollade ner under täcket och såg att det var ett väldigt litet paket som putade ut. Jag var inte så intresserad av att se dom utan det räckte att se att de var små så var det bra. Jag visste ju också att de kan se väldigt knöliga och snea ut den första tiden så det var kanske därför jag inte var så ivrig att se dom, då de i alla fall inte kommer att se ut så i slutändan.
I varje bröst satt en dräneringsslang. Det tyckte jag var otroligt läskigt och äckligt. Det var blod i slangarna som rann ner i en påse. Slangarna skulle sitta kvar till nästa dag så när man gick på toa fick man bära med sig dom, men vara försiktig för om man råkade rycka lite i dom gjorde det väldigt ont.
Efter en liten stund fick man kaffe och macka och jag började piggna på lite. Jag började också få lite ont men sköterskorna var noga att kolla om man hade ont så fick man smärtlindring direkt. Dagen flöt på och jag pratade mycket med tjejen i sängen bredvid. Hon var i min ålder och hade gjort samma operation. Vi kollade lite på tv och smärtan var hanterbar.
Mot kvällen började jag få ont och det tog lång tid innan tabletterna gjorde sin verkan. Jag sov över en natt på sjukhuset och det gick bra. Jag sov ganska dåligt då man måste ligga på rygg och jag var rädd att jag skulle dra i slangarna. Men det gick bra.
Morgonen efter väckte sköterskan mig kl 06.00. Då fick jag lite information om hur allt skulle skötas och vad jag fick göra och inte. Hon tog även bort slangarna, och det gjorde ganska ont men var mest en otroligt obehaglig känsla. Hon tog även bort kompressen från brösten och jag fick se dom för först gången. Jag tyckte att dom var jättefina! Men så klart kändes det som att det inte fanns några bröst kvar, men det gör det :) Sköterskan hjälpte mig på med en slags tunn sportbh som man ska ha på sig dygnet runt i början. Sedan ska man bara sova i den och ha en bra ordentlig sportbh på dagtid.
Dagen efter operationen hade jag ondare, men fortfarande ingen smärta man inte står ut med. Jag fick citodon utskrivet som jag ska ta var 6:e timme, en citodon och en alvedon. Jag blev hämtad på sjukhusen kl 09.00 och åkte sedan hem och vilade. Det var lite kämpigt att klara sig själv på man inte kan lyfta någon ting. Jag värmde en fryspizza i micron men insåg ganska snart att jag inte kunde skära den i bitar då bara en sådan liten grej blev för stor belastning. Men med en sax kunde jag klippa pizzan i bra bitar :) Det första dygnet insåg man hur mycket man använder bröstmusklerna.
Före operationen och efterbilden är tagen morgonen efter operationen, dock när jag ligger ner.
-3 KILO
När jag hade gått ner 3 kilo ringde jag plastikkirurgin och berättade det. Jag behövde inte komma tillbaka på ett besök för att "bevisa" att jag hade gått ner 3 kilo, hon sa att om jag skulle komma dit på operationsdagen och väga ett gram för mycket så skulle de skicka hem mig. Så jag fick ju skylla mig själv om jag skulle komma dit och väga för mycket. Så hon bokade in mig på en operationstid direkt. Den 29 november skulle jag opereras. Men bara en dag senare ringde hon och frågade om jag kunde göra bröstförminskningen den 15 november istället, då de fått ett återbud. Jag sa självklart ja. Från det att jag ringde till operationsdagen var det ca 3 veckor. Det gick mycket snabbare att få en tid än vad jag trodde, då man hört om folk som fått väntat i flera månader.
Nu var jag bara livrädd att gå upp i vikt och missa operationen.
FÖRSTA STEGET
Jag är 24 år. Jag började tycka att mina bröst var i vägen och jobbiga när jag var 18-19. Svårt att hitta kläder som satt bra och omöjligt att hitta BH, om man inte ville köpa en ful tantBH för 800:-. Jag fick skavsår på axlarna av BHn även om den hade breda band och det gjorde ont i huvud taget att ha BH på sig då man alltid pressade ner och det var aldrig någon som satt riktigt bra. Och ryggen tog så klart stryk.
Att betala en bröstförminskning för 40 000 - 60 000 kronor fanns det ingen budget för. Den enda chansen var att få den betald via landstinget. Men på något vis tvivlade jag att jag skulle ha tillräckligt stora problem för att få den betalt. När jag berättade för människor i min omgivning att jag ville göra en bröstförminskning så sa de flesta "men.. du har väll inte så stora bröst?". På något vis så lyckades jag klä mig helt rätt för att dölja så mycket av brösten som möjligt. Men på grund av alla kommentarer jag fick började jag tvivla ännu mer.
Men i juni 2011 tänkte jag att "vafan, jag måste ju i alla fall prova, jag förlorar ju inget på det". Sagt och gjort. Jag ringde till min vårdcentral, berättade om mitt problem och några dagar senare fick jag komma på ett läkarbesök. Det var en ung kvinnlig läkare som kollade lite snabbt på mina bröst, jag fick berätta om mina problem och varför jag ville göra en bröstförminskning. Läkarbesöket gick otroligt snabbt, ca 5-7 minuter. Läkaren sa att hon skulle skicka iväg informationen till plastikkirurgin på S:t Görans sjukhus och att jag eventuellt skulle få en remiss om de tyckte att jag var "en bra kandidat".
Ungefär 3 veckor senare fick jag en remiss och en tid hos en läkare på plastikkirurgin på S:t Görans sjukhus. Dit går man för att göra den andra och sista bedömningen. Jag var inte så nervös, för jag hade redan ställt in mig på att jag inte skulle få någon bröstförminskning. Men jag kom dit och läkaren mätte brösten, vi pratade lite gran om min hälsa och om brösten. Läkaren sa att jag fick operationen om jag gick ner 3 kilo, då man måste ha BMI 19-25 för att få en operation av landstinget. Vi kom överens om att jag skulle gå ner 3 kilo och sedan höra av mig för att boka en operationstid.
Jag var så glad att jag grät när jag gick därifrån! En underbar känsla. Att äntligen få bli av med de tunga påsarna! :)
Min bröstförminskning
Det första jag gjorde när jag började fundera på en bröstförminskning var att googla på "bröstförminskning". Jag hittade inte speciellt mycket information som inte var skrivet av olika kliniker.
Jag ville läsa något som privatpersoner skrivit. Hur det gick till och hur deras tankar var runt det hela.
Därför har jag startat denna blogg, för att ge andra möjligheten att läsa om hur en bröstförminskning går till, från start till slut. I denna blogg skriver jag om min bröstförminskning som jag fick betald via landstinget. Jag skriver hur min resa gick från första läkarbesöket till nutid, efter operationen. Jag berättar om mina egna tankar och även ren fakta om hur jag fick min bröstförminskning och vägen därefter. Jag har valt att vara helt anonym, det på grund av bilder som publiceras i bloggen.
